måndag 18 juli 2011

Pappa.

Jag önskar att det fanns en adress upp till himelen, så jag kunde skicka ett brev till dig.
I brevet skulle det stå hur mycket jag saknar dig och hur otroligt älskar du är.
Jag skulle också skriva om allt bra som har hänt mig, Leya, mitt jobb och utbildningen jag tog mig igenom trotts att det många gånger kändes helt meningslös att fortsätta.
Jag skulle skriva om hur mycket mina bröder har ställt upp för mig, mer än vad man kunnat begära. Och jag skulle skriva om hur otroligt söt ditt barnbarn är och att du skulle ha blivit världens bästa farfar.

Jag skulle också skriva om det som varit jobbigt. Kämpandet när du försvann, om mitt barn som aldrig fick bli mer än något "jobbigt" på fel ställe. Om min glädje att vara gravid, min sorg att få reda på att det aldrig skulle bli ett barn.

Jag skulle också be dig om råd. Sånt där vi brukade prata om. Vilka beslut som är bra, vilka jag skulle behöva tänka igenom. Hur jag på bäst sätt löser mina problem, hur jag måste våga stå för den jag är, lita på att jag kan.

torsdag 14 juli 2011

För att visa att jag lever, så skriver jag en rad. Eller kanske två. Jag har så mycket att skriva ner, men som i vanlig ordning, så krockar alla tankar med varandra, så det blir ingenting ist. Dumt!

Sitter och tittar på sommar med Ernst. Jomenvisst. Man blir lite som en 70årig tant, när man bara har 1:an, 2:an och 4:an. Tvutbudet är inte det bästa, men men. Sak samma.

Ähh, kanske skriver en annan dag...


Bara en sak. Jag saknar Leya så jag blir knäpp. Varannan dag känner jag att det är bäst om jag ger henne helt och hållet till Tobias, klippa alla band. Dom andra dagarna vet jag inte hur jag ska göra för att få hem henne igen, NU! Hon är min hund, jag älskar henne. Fan fan fan! Kan inte allt bara flyta, jobb+boende+möjlighet att ha min underbara hund hos mig. Det är väl inte för mycket begärt? Eller..?