Fan..

Jahopp.. Så åkte man på en redig förkylning lagomt till midsommar.. Underbart! Inte alls.:/ Jag som ville åka upp till sthlm, men när man inte har nån röst, snorig som få å fruktansvärt trött, så är det ingen idé.. men nästa år, då SKA jag åka upp. Det har jag bestämmt nu.

Förra midsommar skulle jag oxå ner, men då va juh pappa dålig, så då valde jag att fira med honom på sjukhuset ist. Mamma, jag, Vickan å Emma åkte till pappa då, men färskpotatis, sill å gräddfil, även at vi hade jordgubbar med oss. Det va en speciell midsommar, som jag aldrig kommer glömma. Min allra sista midsommar med världens bästaste pappa.. Fan vad jag saknar honom.. Snart har det gått ett år. Ett helt JÄVLA år. Men jag har överlevt. Nått jag inte trodde. Förr i tiden, när pappa va frisk å kry. När man tänkte: vad skulle hända mig om min pappa dog.. Sen tänkte man: men han kommer leva så länge till.... Mina tankar om vad som skulle hända mig, har inte alls stämmt om hur det vart. Det har varit jobbigt, ofta. Men jag har tagit mig igenom första året. Med stöd av nära och kära. Dom har fått höra mig tjata om samma sak 500gånger, men.. Jag har klarat mig. Jag saknar honom som tusan, men jag känner att jag kan fortsätta leva även fast´han inte gör det. Det trodde jag inte. Jag trodde att jag skulle gå under. Visst, en del av mig har gjort det. Och jag önskar över allt annat att min pappa skulle leva. Att allt skulle vara som vanligt, men.. Jag lever vidare. Är rätt nöjd över hur mitt liv ser ut nu. Och jag mår bra. Nu vill jag bara hitta tillbaka till gammla spralliga Erika. Sen är jag nöjd.:)