Drömmar..

Jag drömde i natt. En konstig dröm.

Vi åkte kryssning. Jag, Hans-Olov, Barbro och pappa. Min underbara söta pappa. Vi satt och prata. Som vanligt. Om hur Hans-Olov mår och så där. Pappa skrattar och är lika dryg mot Hans-Olov som vanligt..å Hans-Olov va inte det minsta bättre mot pappa. Ja, ni som känner dom, vet hur dom va mot varandra, helt underbara.
Men iaf. Pappa skrattar å sen reser han sig å går. Han försvinner, å jag tänker: jaha, han ska väl gå på toa eller nått. Men Barbro börja gråta, å sprang iväg. Jag fatta inte ett skit. Jag å Hans-Olov satt kvar där, men pappa kom inte tillbaka. Så tillslut frågade jag Hans-Olov om vart pappa tog vägen.. Å han svarade: men Erika, din pappa är juh död.... Jag hade inbillat mig, att han satt där. Det va som att förlora honom igen, samma smärta.

Sen vaknade jag.

Det låter inte så hemsk, men den va det. Jag tror att det är för att jag vägrar inse att han faktiskt är borta. Jag vet inte. Jobbigt är det. Jag saknar honom. Varje dag, varje minut.

Jag vet att man ska minnas med glädje. Tänka på allt bra som har varit, men vet ni hur svårt det är? Det enda jag känner när jag tänker på pappa är smärta. Smärta att han inte finns länge. Han lämnade mig med ett stort hål i hjärtat, å det känns inte som det någonsin kommer att fyllas igen. Vem skulle kunna få mig att må så bra, som min pappa? Det går inte.

Fan å skit. Allt är kaos i mitt huvud. Helst skulle jag vilja lägga mig ner å skrika. Skrika tills allt det onda är borta, men det funkar inte så.. Jag måste upp på dagarna, jag måste leva vidare mitt liv. Men det är svårt kan jag lova.

Snart är det jul oxå. Jag längtar inte. Det kommer bli mysigt med god mat å så, men.. Det kommer aldrig mer bli som förr. Å just nu, är det väldigt väldigt jobbigt att tänka på det.