Dagen men stort D.

Idag är det dagen med stort D.. Varför? Jo för att jag har bestämmt mig för att komentera en sak, som jag i flera år har valt att inte säga något om. Detta problem har funnits så länge, men jag har valt att aldrig säga nått, aldrig valt någons sida. Men nu, just idag känner jag att jag vill komentera.

Jag vill poängtera att jag gör detta för MIN skull, ingen annans. Syftet med det här inlägget är INTE för att såra nån. Endå kommer jag kanske göra det. Innan ni blir arga, innan ni missförstår mitt syfte, så fråga mig. Dra inga slutsattser.

Varför väljer jag att säga nått nu, eftersom jag aldrig har gjort det förr? Jo för att jag har varit rädd för att bli ensam om jag faktiskt säger nått. Men nu är jag inte rädd längre, för jag är redan så ensam som en person kan bli. Inte fysiskt, jag har många goda vänner, jag har en underbar familj. Jag har en underbar släkt. Men psykiskt är jag ensam. Jag känner mig så ensam och lämnad. Det är nog den värsta ensamheten. För INGEN kan få mig att inte känna så här. Men nångång kommer det bli bättre.

Nu till det jag tänkte skriva om. Alla människor har fel och brister. Vissa har mer "synliga" medans det kan ta lång tid innan man ser andras. Men det viktiga i den här frågan, är att ALLA har det. Om man stör sig på nåns brister, så har man 2 alternativ. Det första är att påpeka dem för personen. Att ta upp det man har problem med, och försöka lösa detta på ett så bra sätt som möjligt. Den andra är att strunta i personen. Inte ha med den alls att göra. Väljer man det första alternativet, så måste båda parter vara med på att mötas på mitten. Varken a eller b kan ha helt rätt, utan man måste acceptera situationen och leva med det. På BÅDAS villkor. Man kan inte komma överrens om en sak, sen göra en helt annan. Det är ingen lösning på problemet. Det gör de bara värre.
Om man väljer det andra alternativet. Så gör det. Ge fan i personen. Men då ska man inte heller lägga sig i en massa. Man ska inte gå å hitta på massa skit om personen, bara för att man vill såra den. Och att hitta på massa skit, ur toma intet, är så jävla fegt tycker jag. Om personen man stör sig på, har så mycket "problem", så man inte står ut med att vara i samma rum som den, så tycker jag att man helt enkelt får acceptera att det blev så, men.. Varför lägga sig i då? Låt personen och denns familj få leva sitt liv. Dom är lyckliga, är inte det huvudsaken? Ska man inte vara glad för andras lycka? Måste man utgå ifrån att såra hela tiden? Vem mår bra utav det? INGEN!

Så därför tycker jag, att frånochmed nu, så kan vi leva våra liv. Och strunta i hur andra lever. Var glad att folk i ens närhet OCH lyckas med sitt liv. Tryck inte ner nån. För att, tillslut kommer det tillbaka på en själv iallafall. Och jag LOVAR er, att den dagen är det inte många som skulle orka vara så starka, som DOM har varit. Ni skulle brytas ner totalt, och det vill ingen. Så snälla! Lev era egna liv, bry er inte om andras.

Det va väl allt för mig.. Ingen som har tagit illa upp hoppas jag. Men nångång måste jag kuna säga min mening.