Hemlängtan.

Jo men visst, det kan man få ibland. Nu är det juh så att jag va hemma för en vecka sen, men ändå så lyckades en viss person få mig att längta hem iaf. Denna vissa person var mr Egemen. Min bästaste vän alias min bror. Jo visst sörrni, han adopterade mig till sin lillasyster för några år sen när vi jobbade ihop.. Några år, jo så fort har det gått. 3år för att vara exakt. Men de känns som igår. Hur han gjorde för att göra så att jag fick hemlängtan? Jo de va så att jag nyss va hemma hos min älskade syster, å så ringde min telefon. Så svarade jag å där i andra änden va det Egemen. Han hade varit i hudik och tvättat bilen, så kom han o tänka på mig, å då va han tvungen å ringa å höra min röst sa han.. Min allra bästaste Egemen. Tack! Han fråga när jag kommer hem nästa gång, å jag sa t Emmas student. Sen frågade han när jag skulle flytta hem igen, men jag vet inte. Jag bor nog redan hemma känns de som. Jag trívs som fisken i vattnet att bo nära min syser ¨å hennes 3 otroligt underbara barn.:) Men iaf. Man saknar juh alla kompisarna hemma. Vad bra det skulle vara om alla mina närmsta skulle bestämma sig för att flytta neråt i landet. Inte vadstena, men kanke motala iaf. Det tycker jag skulle vara fin fint.

Hmmm.. Det är lustigt hur det kan bli ibland. Titta på mig och Egemen tillexempel. I början va jag rädd för honom, tyckte att han va skit sur jämt å så kunde jag inte ens hans namn. Han med glasögon fick han heta. Men sen, efter en vecka eller 2, så pratade vi. Och oj va snäll han va.. Å nu är vi som syskon nästan. Han å hans fru säger Erika Hala till mig när dom pratar med sina barn. Hala står för faster. Det är äkta vänskap, jag känner mig som en i deras familj..


Ne ni.. Nu ska jag inte sitta här inte. Det är lördagkväll och nått skojsigt borde kunna gå att hitta på...