Vet ni hur det känns, när hela ens värld rasar samman? Det gör jag. Oftast försöker jag förtränga det. Att det som inte fick hända, faktiskt har hänt på riktigt. När det händer andra jobbiga saker, så blir saknaden så frukansvärt intensiv. Pappa. Jag saknar dig. Sånna här tillfällen, klarar jag inte av utan dig. Jag blir galen. Jag måste få prata med min pappa. Han är den enda, som faktiskt kan prata med mig, när allt annat känns skit. Eller det är många som kan prata med mig, men pappa är den enda jag lyssnar på. Han var, är och förblir min största hjälte. Min idol.
Jag har kommit fram till att, det är mycket lättare att prata med någon, som pratar fast man egentligen inte vill höra på. Pappa va sån, fast jag skrek å va arg, så pratade han med mig, sa sånt jag inte ville höra just då, men som faktiskt stämmde, när jag tänkte efter.
När en sån person försvinner, så brukar man ty sig till liksinnade personer, vad gör man om det inte finns nån sån då? Det gör det säkert, men jag har inte hittat den personen än. Lr jo kankse. Jag börjar iallafall öppna mig mer å mer, inför mr T. Han är bra, fast han är jätte optemist jämt, även när jag tycker att han ska klaga å se allt lika som jag.:P Ne, men han försöker. Tack.
Mina tankar går åt 500olika håll just nu känns det som. Jag är kär i Mikael. Han gör mig så förbannat lycklig. Men endå, så har jag aldrig blivit så sårad. Av nån. Jag har inte heller varit så ledsen över nån. Men vad ska jag göra? Han e juh bäst, men som han gjorde i tisdags, så gör man inte. Han hade sina skäl, men räcker dom för mig? Räcker den anledning, för att jag ska kunna säga, okej, de e lugnt? För kan jag inte det, så är det ingen idé. Gahh, jag blir tokig. Jag vill... Prata med pappa. Det är nog det enda som skulle kunna hjälpa mig nu. Men går det? Nej. Så jag måste.. Tänka, tänka och tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar